Ett sekretessavtal (även kallat Non Disclosure Agreement – “NDA”) är en juridiskt bindande överenskommelse mellan minst två parter, där man förbinder sig till att inte avslöja konfidentiell eller känslig företagsinformation. Vad för slags information som ska skyddas kan variera och fastställs i avtalet.
Det finns två olika sorters sekretessavtal – ensidigt sekretessavtal och tvåsidigt sekretessavtal. Vilket avtal man ska välja beror på de olika omständigheterna kring sekretessen.
När sekretessen bara gäller en av parterna skriver man ett ensidigt sekretessavtal. Om ett företag anställer en konsult för att få hjälp med en ny produktidé, kan företaget behöva en försäkran om att konsulten inte sprider idéerna vidare. Då skrivs ett ensidigt sekretessavtal med konsulten – eftersom det är han eller hon som får ta del av företagsinformationen.
Ett tvåsidigt – eller ömsesidigt – sekretessavtal innefattar däremot alla berörda parter. Ett sådant skrivs när båda parterna tar del av känslig företagsinformation. Det kan exempelvis vara två företag som ska samarbeta eller köpa tjänster av varandra.
Lagen om företagshemligheter är ett bra grundskydd för känslig företagsinformation. Men om man vill vara på den säkra sidan ska man alltid skriva ett sekretessavtal med sina anställda, investerare, praktikanter eller samarbetspartners.
Vid tvister brukar en vanlig invändning vara att den anställde inte visste att informationen var säkerhetsklassad – vilket oftast är sanning. Genom att skriva sekretessavtal blir alla parter informerade om vad för slags information som får delas och inte. Tydligare än så blir det inte.
När en anställd slutar på ett företag innefattas han/hon inte längre av lagen om företagshemligheter. Med ett sekretessavtal kan man avtala om fortsatt sekretess kring företagsinformation.